22:55.

Jag har lärt mig att aldrig få nog av saker som tar slut. Jag kan inte, det går inte. Det bränner fortfarande hål inuti. Jag vet att det handlar om att man måste lära sig att acceptera alltings förgänglighet. Ingenting är för alltid, allting är obeständigt. Ingenting är för alltid, allting är obeständigt. Jag vet vet vet ju det egentligen. Saker kommer och går och det är bara så det är. Bara vänta lite till och nya saker kommer. Bara håll ut så känns det snart annorlunda. Jag vet vet vet ju det egentligen.
Men ligger ändå på rygg i min säng och räknar sekunder. Räknar ner från femton och börjar om. Snart snart snart är det som var nyss längesedan. Bara håll ut så känns det snart annorlunda. Jag vet vet vet ju det egentligen.
För långsamt glömmer man ju bort allt, också pojkar i manchester tyg. Jag bara vet att det är så, även om det är svårt att inse när det bränner som mest.

22:38.

Lägger mig i sängen och kollar upp i taket. Försöker att känna efter hur jag känner men har ingen aning längre om vad det är som känns. Känner mig endast tömd. 

Byggt upp en ny värld, fantiserat ihop en verklighet, att han skulle vara någonting annat, någonting nytt, någon som skulle förändra allt. Men så inser man att han bara är en helt vanlig kille som pratar om skolan och rock och nu ligger jag här och känner mig urholkad. Det hjälpte inte.

Som om jag önskar att någonting ska hända mig. Vadsomhelst egentligen. Som om jag går runt och väntar på att stöta in i någon som ska förändra allt. Som om en enda person ska förändra den här eviga känslan jag har inombords.
Men innerst inne så vet jag, att vissa saker måste man lösa själv.

Och i veckor har man väntat på en ursäkt, på att han ska säga någonting som får en att känna sig värdig igen.

Det tar ungefär två månader tills man inte har mycket mer än ilska kvar. Man går runt med knutna nävar och lyssnar på God Save The Queen, tackar nej till jobb för att ramla över ett dansgolv, dricker öl med killar man känner halvt och får en väldig lust att krossa hjärtan. Man sätter sig i mitten av bänken i parkerna för att undvika eventuella samtal, säger inte ojförlåt när man stöter in i någon på bussen och tuggar bara makaroner och minttuggumin. Man vaknar och vill skrika allt man kan men inser att klockan är 07, och att man bor i en etta med grannar alldeles för nära inpå. Allt är hans fel. 

Och en annan onsdag, på ett annat dansgolv säger plötsligt en kompis han står två meter bakom dig. Och i veckor har man väntat på en ursäkt, på att han ska säga någonting som får en att känna sig värdig igen. Och plötsligt så står han där, dimmig på ett fullt dansgolv, med veronica maggio i bakgrunden och han har lika fula kläder som alltid. Man vill skrika jag älskar dig inte, jag behöver dig inte, jag vill inte ha dig nåt mer. Men det gör man ju såklart inte för man är så mycket bättre. Istället går man fram, till personen som för två månader sedan var ens allra viktigaste. Man försöker säga hej och hur är läget men han vill inte se en i ögonen nåt mer. Kan inte ens låtsats som om han bryr sig om hur man mår. Istället ser han förbi och igenom, förvandlar en till luft. Och den här gången är det inte hjärtat som kollapsar, det är lungorna.

något jag skrev på en servett.

I tjugofyra dagar har himlen varit uppgiven
Det faller regn över staden, över de vissna blommorna och bladen
Allt förgörs nu, utplånas, går under, även blommor även bin
Och livet blir inte lika sött utan honung
Kanske slutar det såhär, om solen aldrig lyser igen och om himlen inte slutar att gråta, om du inte kommer tillbaks
Skyll på mig, allt på mig
För det skulle inte finnas några beska tekoppar i världen om jag inte hade öppnat dörren, då när du ringde på för tjugofyra dagar sedan
Och sa att du inte längre ville vara min.

Och ibland kan det vara precis vad man behöver, lite hjälp på vägen av någon med brännande ögon.

Vi träffas på en promenad. Du har en randig t shirt på dig och glugg mellan framtänderna, står i korsningen vid ica och väntar på mig. Vi har aldrig träffats själva förut men jag är inte ihop med honom längre och du frågade. Du är äldre än jag men inte gammal, jag vet vem du är men jag känner dig inte.

Efter en månad av betydelselösa kyssar på dansgolv och öldejter har jag slutat att tänka efter. Innan dess letade jag inte desperat efter verklighetsflykt men nu har jag slutat bry mig om vad bedövningen är. Nu kysser jag killar bara för att jag vet att jag kan. Nu vet jag inte längre vad jag känner, vad som är in eller ut eller om jag ens har något inuti kvar överhuvudtaget.

Vi ses i tre veckor. På dagarna badar vi i havet, dricker kaffe och pratar lättsamt. Du visar mig musik som du skrivit och frågar vad jag vill göra när jag gått ut skolan. Vi pratar om sommarjobb, om mat, om ställen vi vill åka till, har varit på och om människor man glömt bort. På kvällarna ligger vi i din säng och hånglar tills klockan blir sent. Tills håret blir rufsigt och halsen pulserande och hundra grader varm. Ibland har vi en film i bakgrunden, men mest som ursäkt. Vid kyldiskarna på coop lutar du dig över och viskar saker i mitt öra som kittlas. Ibland kan det hända att du tar min hand när vi går bredvid varandra, men bara för nån minut. När jag inte är med dig smsar du och frågar vad jag gör, när jag kommer tillbaks. Och när jag är med dig letar du dig långt in bland bh band och revben och gör mig varm med en blick.

Jag vet inte vad du heter i mellannamn eller vart du bodde som liten, men du har ögon som får vem som helst mållös. Jag minns inte vad dina föräldrar jobbar med eller vilken låt du sa var din favorit. Men när du kysser mig kan jag ändå bara tänka på dina mjuka läppar.
Jag gråter mindre för varje dag som går, får tankar om annat, böjer ögonfransarna och luktar gott. Uppslukas av dina sms, din varma nacke och de brännande ögonen. Långsamt tar du mig längre ifrån honom.

Men idag är det sista gången du ligger bredvid mig i min säng med läpparna mot mitt öra. Mina byxor ligger slängda på den ljusblå fåtöljen med dina längst ner. I rosa sängkläder kysser du mig alldeles lagom försiktigt och mjukt och dina beniga, solbrända axlar är som finast när man klär av dig. När du ligger med armarna runt om mig blundar jag och låtsas att vi är kära, att allting är som vanligt. Inte för att jag egentligen känner så för dig, men just då blir jag kär och trygg och inget annat behövs.

Efter tre veckor är du borta, doften av dig i mina rosa sängkläder försvann lika snabbt. I en parallell värld skulle vi kunna hålla händer, sitta vid middagsbord och pussa på nästippar men det kommer aldrig till att bli av och det är helt okej. För i den här världen blir det aldrig vi. Du var inte menad för att kallas för min utan för att kyssa i väntan på mildare synapser. Och ibland kan det vara precis vad man behöver, lite hjälp på vägen av någon med brännande ögon.

Det blir till ingenting, precis som du och jag.

Jag har väntat på att du ska göra slut på oss i en vecka men den senaste veckan har jag låtit bli att känna efter. Druckit öl med kompisar, pratat i stora ord om äventyr, gått på festival. Låtit nån 22årig kille få mitt nummer, köpt tre par nya kjolar och sovit med lampan tänd. Lagat pasta med lite för mycket parmesan och gått på bio. Sagt till alla att jag mår bra. Jag har lyssnat på musik och podcasts allt för att slippa tystnaden och inte lyssnat när det har kommit på en sorglig låt utan bara bytt till nästa. Bort bara jag vill inte känna hur det trycker bakom revbenen. Låtsats som om jag känner mig trygg, att allt är ljust. Men det är också då det briserar och faller samman tills man inte vet vad man har kvar.

Idag är det söndag och du har bestämt dig för att göra slut på oss. Du vill inte längre vara min. Du sitter mitt emot mig och jag gråter utan att du ens sagt ett ord. För jag vet precis, jag har känt det så länge. Jag sätter mig i ditt knä försöker låtsats som om allting är som vanligt en sista gång. Jag frågar dig hur du har haft det, om du har klippt dig, om du har sprungit mycket men du svarar bara:
Tuva, du vet väl varför jag är här?
Och jag svarar:
Du ska göra slut med mig idag.
Och då gråter du men har inget mer att säga. Du säger inte förlåt, att du ångrar dig, du säger inte att vi kommer till att lösa det, det blir bra. Du säger inte att du älskar mig att du vill vara min. Du säger ingenting alls.

För bara två veckor sedan så låg jag på ditt bröst på en filt i en park och du sa att du älskade mig. För bara två veckor sedan satt jag i ditt knä och åt scones som du lagat till oss. För bara två veckor sedan var vi på bio och du släppte inte min hand på två timmar fastän den blev varm. För bara två veckor sedan skolkade vi ifrån skolan för att inte göra någonting alls, bara vara med varandra. För bara två veckor sedan lovade du mig att jag alltid kommer vara din tjej. Du lovade. Och nu spelar det inte längre någon roll.

Och jag ber dig snälla lämna mig inte jag kommer inte till att klara det jag kan inte fylla detta jävla tomrum på egen hand. Detta är inte någonting som du kan ta bort bara så. Lägger mitt huvud i dina händer och ber dig snälla snälla men det går inte längre. Du vill inte längre. Varje handling är så jävla förtvivlad.

Men så ligger jag som i en hög i hallen, panikslagen och ihålig när du lämnar mig kvar. Helt plötsligt har jag förlorat allt. Förlorat en trygghet, står utan ett hem. Har ingen som håller om mig på nätterna när jag inte längre någonting vill, ingen som viskar att det kommer till att ordna sig. Du har dött. Jag har gett dig allt jag har och nu finns du inte här för mig längre. Jag har lärt mig allt om dig och över en sekund har det blivit till obetydlig information. Information som ska raderas och bytas ut. Som inte ska betyda någonting längre.
Jag gråter tills jag inte får luft, ligger kvar på ett hallgolv och känner mig så jävla maktlös, lurad. Det känns som om jag ska gå mitt itu och ingen räddar mig.

För jag kommer aldrig mer få somna i dina t shirts, äta frukost i ditt knä, du kommer aldrig mer hålla mig i handen på stan, aldrig mer pussa mig över ansiktet. Jag kommer aldrig mer få berätta för dig hur min dag har varit och du kommer aldrig mer skicka sms att du saknar mig. Det är så mycket som aldrig blev, så mycket som vi ännu inte fått göra och som nu aldrig kommer till att bli av.

Jag ringer dig och ber dig att hålla om mig en sista gång du måste hålla om mig en sista gång. Och du svarar:
Jag kan inte göra det längre Tuva.
Det blir tyst. Allt som tidigare har betytt någonting spelar inte längre någon roll. Det blir till ingenting, precis som du och jag.

ÅNGEST.

Det spelar ingen roll vart jag åker. Det spelar ingen roll om jag går omkring på andra gator, om jag har på mig en ny sommarklänning eller dricker en kaffe på ett torg i Spanien.
Jag tänkte att det skulle bli skönt att komma bort ett tag. Men det spelar ingen roll vart-jag-åker-vart-jag-går-vad-jag-gör för jag kan ändå inte fly det.
Det är fortfarande samma jävla ångest. Trycket över bröstet, tårar som rinner vad jag än gör och behovet att fly bort bort. Åka någon annanstans, göra någonting annat, bli någon annan. Komma bort.
Jag vill springa så långt jag bara kan. Men vart jag än kommer så är det samma känslor och samma panik. Jag kan inte undfly det. Ångesten är konstant.
Vart jag än är så är jag ensam, vem jag än är med så är jag ensam. Och ångesten, denna jävla ångest finns alltid där.