4 DAGAR.

Dagboksanteckning.

Idag har det gått fyra dagar fyra dagar har jag varit utan dig. I fyra nätter har jag fragmentariskt vandrat omkring, i fyra morgnar har jag inte haft vilja att gå upp men inte heller att ligga kvar. 
Väggarna rör sig inåt och jag säger till mig själv ut du måste gå ut. Går i timmar lyssnar på samma jävla låt som jag haft på repeat de senaste dagarna för den känns mest.

Drömmer om att känna mer att känna så jävla mycket att drunkna. Vill att du ska vara så kär i mig att du inte bara kan låta bli att kyssa mig när vi väntar vid övergångsstället. Att du ska ringa mig gråtandes och sakna mina knän för att du tycker att dem är de finaste i världen. Att du ska glömma bort vad jag säger när du tittar på min mun. Att vi ska ha ett hänglås på en bro i Paris. Och att det ska vara uppenbart att det är vi för du skulle aldrig låta mig gå du skulle aldrig låta oss ta en paus i fyra dagar. 

Men så är det inte. 
Det börjar med att du inte kysser mig det första du gör när du kommer hem. Att du inte ringer och säger godnatt utan skickar ett sms istället. Att du säger att jag är i vägen när jag sätter mig i ditt knä och äter middag och stör dig på alla mina utmärkande beteenden som förut varit gulliga.
Och båda vet egentligen att det inte funkar längre men man fortsätter och hoppas för man vill inte att det ska vara slut det måste bli bättre.

Men det har gått fyra dagar och jag ber dig att snälla lämna mig inte hur ska jag kunna vara ensam det är inte möjligt. Jag klarar mig inte utan dig jag orkar inte.  
För det finns någon som håller om en extra hårt på nätterna när man ber om det, stora t shirts att krypa in i, en varm nacke, någon som håller en i handen på stan och någon som frågar hur ens dag varit.  
Men fortfarande finns längtan om att känna så jävla mycket mer, om att det ska vara du&jag&ingentingannat, om ha ett hänglås på en bro i Paris. 

Vi har för lite tid för att inte känna med varje jävla cell i hela kroppen. Men jag skulle inte orka vara utan dig, jag skulle inte klara det själv.

23/3 19.

Det spelar ingen roll vart jag åker. Det spelar ingen roll om jag går omkring på andra gator, om jag har på mig en ny sommarklänning eller dricker en kaffe på ett torg i Spanien. Jag tänkte att det skulle bli skönt att få komma bort ett tag. Men det spelar ingen roll var-jag-åker-var-jag-går-vad-jag-gör för jag kan ändå inte fly ifrån mig själv. Det är fortfarande samma jävla ångest. Trycket över bröstet, tårar som rinner vad jag än gör och behovet av att fly bort bort. Åka någon annanstans, göra någonting annat, bli någon annan. Komma bort. Jag vill springa så långt jag bara kan. Men vart jag än kommer så är det samma känslor och samma panik. Jag kan inte undfly det. Ångesten är konstant. Vart jag än är så är jag ensam, vem jag än är med så är jag ensam. Och ångesten, denna jävla ångest finns alltid där.