Men jag ser i dina ögon att du inte är kvar.

Det är sommarens första dag men inuti bröstkorgen känns det fortfarande som vinter. Du ligger med armarna runt om mig, i min säng som vi sovit i tillsammans varje natt i snart nio månader. I min säng som är 140 centimeter bred och verkligen inte menad för en person.

Du sover fortfarande vid min rygg nästan varje natt men jag kan känna hur ditt grepp blir svagare. Hur du i sömnen kryper längre bort. Och jag tänker på hur lång tid vi har kvar, på hur många dagar till som jag ska få kalla dig för min. För varje dag, varje natt, känns som en bonus nu.

Du ligger med armarna runt om mig och jag gråter. För att jag nu vet, att det här är sista gången.

Och jag kan inte hjälpa att tänka på att nästa tjej du ligger böjd över och andas tungt tillsammans med inte kommer till att vara jag. Hur någon annan kommer att upptäcka alla mina ställen på din kropp. Att någon annan nu kommer till att vara närmre dig än vad jag är. Jag tänker på allt vi aldrig kommer till att få göra tillsammans. På hur orimligt det är att mitt liv nu ska fortsätta utan dig. Hur ska jag kunna komma över dig när det är det sista jag vill.

Jag lägger min panna mot din, kinden blir blöt och svart av mascara men jag blundar. Och kontrasterna känns så jävla orimliga. Att vi ligger här nu, du och jag, så nära, men imorgon är vi någonting som ska glömmas.

Du biter ihop käkarna och sväljer hårt, lutar dig över och kysser mig. Försiktigt och förtvivlat. Du tittar mig djupt in i ögonen och du lovar att jag alltid kommer att vara din tjej. Men jag ser i dina ögon att du inte är kvar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *