22:55.

Jag har lärt mig att aldrig få nog av saker som tar slut. Jag kan inte. Det går inte. En månad har gått men det slutar inte att bränna hål inuti. Ligger fortfarande på rygg i sängen och räknar halvtimmar. Det går bara inte.
Jag vet att det handlar om att man måste lära sig att acceptera alltings förgänglighet. Ingenting är för alltid. Allting är obeständigt. Jag vet vet vet ju det egentligen. Saker kommer och går och det är bara så det är.
Långsamt glömmer man bort allt, också pojkar i manchester tyg. Jag bara vet att det är så, även om det är svårt att inse när det bränner som mest.

22:38.

Lägger mig i sängen och kollar upp i taket. Försöker att känna efter hur jag känner men har ingen aning längre om vad det är som känns. Känner mig endast tömd. 

Byggt upp en ny värld, fantiserat ihop en verklighet, att han skulle vara någonting annat, någonting nytt, någon som skulle förändra allt. Men så inser man att han bara är en helt vanlig kille som pratar om skolan och rock och nu ligger jag här och känner mig urholkad. Det hjälpte inte.

Som om jag önskar att någonting ska hända mig. Vadsomhelst egentligen. Som om jag går runt och väntar på att stöta in i någon som ska förändra allt. Som om en enda person ska förändra den här eviga känslan jag har inombords.
Men innerst inne så vet jag, att vissa saker måste man lösa själv.

Men jag ser i dina ögon att du inte är kvar.

Det är sommarens första dag men inuti bröstkorgen känns det fortfarande som vinter. Du ligger med armarna runt om mig, i min säng som vi sovit i tillsammans varje natt i snart nio månader. I min säng som är 140 centimeter bred och verkligen inte menad för en person.

Du sover fortfarande vid min rygg nästan varje natt men jag kan känna hur ditt grepp blir svagare. Hur du i sömnen kryper längre bort. Och jag tänker på hur lång tid vi har kvar, på hur många dagar till som jag ska få kalla dig för min. För varje dag, varje natt, känns som en bonus nu.

Du ligger med armarna runt om mig och jag gråter. För att jag nu vet, att det här är sista gången.

Och jag kan inte hjälpa att tänka på att nästa tjej du ligger böjd över och andas tungt tillsammans med inte kommer till att vara jag. Hur någon annan kommer att upptäcka alla mina ställen på din kropp. Att någon annan nu kommer till att vara närmre dig än vad jag är. Jag tänker på allt vi aldrig kommer till att få göra tillsammans. På hur orimligt det är att mitt liv nu ska fortsätta utan dig. Hur ska jag kunna komma över dig när det är det sista jag vill.

Jag lägger min panna mot din, kinden blir blöt och svart av mascara men jag blundar. Och kontrasterna känns så jävla orimliga. Att vi ligger här nu, du och jag, så nära, men imorgon är vi någonting som ska glömmas.

Du biter ihop käkarna och sväljer hårt, lutar dig över och kysser mig. Försiktigt och förtvivlat. Du tittar mig djupt in i ögonen och du lovar att jag alltid kommer att vara din tjej. Men jag ser i dina ögon att du inte är kvar.

Och i veckor har man väntat på en ursäkt, på att han ska säga någonting som får en att känna sig värdig igen.

Det tar ungefär två månader tills man inte har mycket mer än ilska kvar. Man går runt med knutna nävar och lyssnar på God Save The Queen, tackar nej till jobb för att ramla över dansgolv, dricker öl med killar man inte kan efternamnen på och får en väldig lust att krossa hjärtan. Man sätter sig i mitten av bänken i parken för att undvika eventuella samtal, säger inte oj ursäkta när man stöter in i någon på bussen och tuggar bara snabbmakaroner och minttuggumin. Man skiter i att bädda sängen eller tvätta bort foundationavlagringarna i handfatet. Lägenheten fungerar som en transferterminal, dit man kommer för att bättra på sminket och laga treminutersnudlar. Man vaknar insnöad i lakanen och vill skrika allt man kan, men inser att klockan är 07, och att man bor i en etta med grannar alldeles för nära inpå. Allt är hans fel.

Och en annan onsdag, på ett annat dansgolv säger plötsligt en kompis han står två meter bakom dig.
Och i veckor har man väntat på en ursäkt, på att han ska säga någonting som får en att känna sig värdig igen. Och plötsligt så står han där, med dimmig blick på ett fullt dansgolv. Veronica maggio dånar i bakgrunden och han har lika fula kläder som alltid.

Man vill skrika jag älskar dig inte, jag behöver dig inte, jag vill inte ha dig nåt mer. Men det gör man ju såklart inte för man är så mycket bättre.

Istället går man fram, till personen som för två månader sedan var ens allra viktigaste. Man försöker säga hej och hur är läget men han vill inte se en i ögonen nåt mer. Kan inte ens låtsats som om han bryr sig om hur man mår. Istället ser han förbi och igenom, förvandlar en till luft. Och den här gången är det inte hjärtat som kollapsar, det är lungorna.

något jag skrev på en servett.

I tjugofyra dagar har himlen varit uppgiven
Det faller ett regn över staden, över de vissna blommorna och bladen
Allt förgörs nu, utplånas, går under, även blommor även bin
Och livet blir inte lika sött utan honung
Kanske slutar det såhär, om solen aldrig lyser igen och om himlen inte slutar att gråta
Om du inte kommer tillbaks
Skyll på mig, allt på mig
För det skulle inte finnas några beska tekoppar i världen om jag inte hade öppnat dörren, då när du ringde på för tjugofyra dagar sedan
Och sa att du inte längre ville vara min.