Och i veckor har man väntat på en ursäkt, på att han ska säga någonting som får en att känna sig värdig igen.

Det tar ungefär två månader tills man inte har mycket mer än ilska kvar. Man går runt med knutna nävar och lyssnar på God Save The Queen, tackar nej till jobb för att ramla över ett dansgolv, dricker öl med killar man känner halvt och får en väldig lust att krossa hjärtan. Man sätter sig i mitten av bänken i parkerna för att undvika eventuella samtal, säger inte ojförlåt när man stöter in i någon på bussen och tuggar bara makaroner och minttuggumin. Man vaknar och vill skrika allt man kan men inser att klockan är 07, och att man bor i en etta med grannar alldeles för nära inpå. Allt är hans fel. 

Och en annan onsdag, på ett annat dansgolv säger plötsligt en kompis han står två meter bakom dig. Och i veckor har man väntat på en ursäkt, på att han ska säga någonting som får en att känna sig värdig igen. Och plötsligt så står han där, dimmig på ett fullt dansgolv, med veronica maggio i bakgrunden och han har lika fula kläder som alltid. Man vill skrika jag älskar dig inte, jag behöver dig inte, jag vill inte ha dig nåt mer. Men det gör man ju såklart inte för man är så mycket bättre. Istället går man fram, till personen som för två månader sedan var ens allra viktigaste. Man försöker säga hej och hur är läget men han vill inte se en i ögonen nåt mer. Kan inte ens låtsats som om han bryr sig om hur man mår. Istället ser han förbi och igenom, förvandlar en till luft. Och den här gången är det inte hjärtat som kollapsar, det är lungorna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *