Det blir till ingenting, precis som du och jag.

Jag har väntat på att du ska göra slut på oss i en vecka men den senaste veckan har jag låtit bli att känna efter. Druckit öl med kompisar, pratat i stora ord om äventyr, gått på festival. Låtit nån 22årig kille få mitt nummer, köpt tre par nya kjolar och sovit med lampan tänd. Lagat pasta med lite för mycket parmesan och gått på bio. Sagt till alla att jag mår bra. Jag har lyssnat på musik och podcasts allt för att slippa tystnaden och inte lyssnat när det har kommit på en sorglig låt utan bara bytt till nästa. Bort bara jag vill inte känna hur det trycker bakom revbenen. Låtsats som om jag känner mig trygg, att allt är ljust. Men det är också då det briserar och faller samman tills man inte vet vad man har kvar.

Idag är det söndag och du har bestämt dig för att göra slut på oss. Du vill inte längre vara min. Du sitter mitt emot mig och jag gråter utan att du ens sagt ett ord. För jag vet precis, jag har känt det så länge. Jag sätter mig i ditt knä försöker låtsats som om allting är som vanligt en sista gång. Jag frågar dig hur du har haft det, om du har klippt dig, om du har sprungit mycket men du svarar bara:
Tuva, du vet väl varför jag är här?
Och jag svarar:
Du ska göra slut med mig idag.
Och då gråter du men har inget mer att säga. Du säger inte förlåt, att du ångrar dig, du säger inte att vi kommer till att lösa det, det blir bra. Du säger inte att du älskar mig att du vill vara min. Du säger ingenting alls.

För bara två veckor sedan så låg jag på ditt bröst på en filt i en park och du sa att du älskade mig. För bara två veckor sedan satt jag i ditt knä och åt scones som du lagat till oss. För bara två veckor sedan var vi på bio och du släppte inte min hand på två timmar fastän den blev varm. För bara två veckor sedan skolkade vi ifrån skolan för att inte göra någonting alls, bara vara med varandra. För bara två veckor sedan lovade du mig att jag alltid kommer vara din tjej. Du lovade. Och nu spelar det inte längre någon roll.

Och jag ber dig snälla lämna mig inte jag kommer inte till att klara det jag kan inte fylla detta jävla tomrum på egen hand. Detta är inte någonting som du kan ta bort bara så. Lägger mitt huvud i dina händer och ber dig snälla snälla men det går inte längre. Du vill inte längre. Varje handling är så jävla förtvivlad.

Helt plötsligt har jag förlorat allt. Förlorat en trygghet, står utan ett hem. Har ingen som håller om mig på nätterna när jag inte längre någonting vill, ingen som viskar att det kommer till att ordna sig. Jag har gett dig allt jag har och nu finns du inte här för mig längre. Jag har lärt mig allt om dig och över en sekund har det blivit till obetydlig information. Information som ska raderas och bytas ut. Som inte ska betyda någonting längre.

För jag kommer aldrig mer få somna i dina t shirts, äta frukost i ditt knä, du kommer aldrig mer hålla mig i handen på stan, aldrig mer pussa mig över ansiktet. Jag kommer aldrig mer få berätta för dig hur min dag har varit och du kommer aldrig mer skicka sms att du saknar mig. Det är så mycket som aldrig blev, så mycket som vi ännu inte fått göra och som nu aldrig kommer till att bli av.

Jag ringer dig och ber dig att hålla om mig en sista gång du måste hålla om mig en sista gång. Och du svarar:
Jag kan inte göra det längre Tuva.
Det blir tyst. Allt som tidigare har betytt någonting spelar inte längre någon roll. Det blir till ingenting, precis som du och jag. Det känns som att jag ska gå mitt itu, och ingen räddar mig. Ingen alls.