NÄR DET TAR SLUT.

dagboksanteckning:

Idag är det söndag men det skulle kunna vara vilken dag som helst: en måndag, tisdag, onsdag eller torsdag. Men det blev en söndag.

Jag har väntat på att du ska göra slut på oss i en vecka men den senaste veckan har jag låtit bli att känna efter. Druckit öl med kompisar, pratat i stora ord om äventyr, gått på festival, låtit nån 22årig kille få mitt nummer, köpt tre par nya kjolar, sovit med lampan tänd, lagat pasta med lite för mycket parmesan, ätit middag med min familj, gått på bio, sagt till alla att jag mår bra, rensat i vartenda låda som går att rensa i. Jag har lyssnat på musik och podcasts allt för att slippa tystnaden. Och inte lyssnat när det har kommit på en sorglig låt utan bara bytt till nästa. Bort bara jag vill inte känna hur det trycker bakom revbenen. Låtsats som om jag känner mig trygg, att allt är ljust. Men det är också då allt briserar och faller samman tills man inte vet vad man har kvar.

Idag är det söndag och du har bestämt dig för att göra slut på oss. Du vill inte längre vara min.
Du sitter mitt emot mig och jag gråter utan att du ens sagt ett ord. För jag vet precis, jag har känt det så länge. Jag sätter mig i ditt knä försöker låtsats som om allting är som vanligt. Jag frågar dig hur du har haft det, om du har klippt dig, om du har sprungit mycket men du svarar bara:
-Tuva, du vet väl varför jag är här?
Och jag svarar:
-Ja, du ska göra slut med mig idag.
Och då gråter du men säger ingenting. Säger inte förlåt, att du ångrar dig, du säger inte att vi kommer till att lösa det, det blir bra. Du säger inte att du älskar mig att du vill vara min. Du säger ingenting alls.

För bara två veckor sedan så låg jag på ditt bröst på en filt i en park och du sa att du älskade mig. För bara två veckor sedan satt jag i ditt knä och åt scones som du lagat till oss. För bara två veckor sedan var vi på bio och du släppte inte min hand på två timmar fastän den blev varm. För bara två veckor sedan kunde vi inte se klart en enda film för vi ville bara pussas istället. För bara två veckor sedan skolkade vi ifrån skolan för att inte göra någonting alls, bara vara med varandra. För bara två veckor sedan lovade du mig att jag alltid kommer vara din tjej. Du lovade. Och nu spelar det inte längre någon roll.

Och jag ber dig snälla lämna mig inte jag kommer inte till att klara det jag kan inte fylla detta jävla tomrum på egen hand. Detta är inte någonting som du kan ta bort bara så. Och jag lägger mitt huvud i dina händer och ber dig snälla snälla men det går inte längre. Du vill inte längre. Och varje handling är så jävla förtvivlad.
Men så går du och jag lämnas kvar som en liten hög på marken.
Helt plötsligt utan ett hem, utan någon som håller om mig mellan söndagskvällar och måndagsmorgnar när ensamheten kryper utanpå skinnet, när jag inte längre någonting vill. Utan någon som viskar att det kommer till att ordna sig. För du har dött. Jag har gett dig allt jag har och nu finns du inte här för mig längre. Den enda som sett alla sidor men som stannat kvar ändå. Jag har lärt mig allt om en person som över en sekund har blivit till obetydlig information. Information som helt plötsligt ska raderas och bytas ut, som inte betyder någonting längre.

För jag kommer aldrig mer få somna i dina tshirts, äta frukost i ditt knä, du kommer aldrig mer hålla mig i handen på stan, aldrig mer pussa mig över ansiktet, jag kommer aldrig mer få berätta för dig hur min dag har varit, du kommer aldrig mer bära upp mig ifrån sängen när jag inte orkar gå upp och du kommer aldrig mer skicka sms att du saknar mig. Det är så mycket som aldrig blev, så mycket som vi ännu inte fått göra och som nu aldrig kommer till att bli av.

Jag ringer dig och ber dig att hålla om mig en sista gång du måste hålla om mig en sista gång. Och du svarar:
-Jag kan inte göra det längre Tuva.
Och det blir tyst. Och allt som tidigare har betytt någonting spelar inte längre någon roll. Det blir till ingenting, precis som du och jag.