Och ibland kan det vara precis vad man behöver, lite hjälp på vägen av någon med brännande ögon.

Vi träffas på en promenad. Du har en randig t shirt på dig och glugg mellan framtänderna, står i korsningen vid ica och väntar på mig. Vi har aldrig träffats själva förut men jag är inte ihop med honom längre och du frågade. Du är äldre än jag men inte gammal, jag vet vem du är men jag känner dig inte.

Efter en månad av betydelselösa kyssar på dansgolv och öldejter har jag slutat att tänka efter. Innan dess letade jag inte desperat efter verklighetsflykt men nu har jag slutat bry mig om vad bedövningen är. Nu kysser jag killar bara för att jag vet att jag kan. Nu vet jag inte längre vad jag känner, vad som är in eller ut eller om jag ens har något inuti kvar överhuvudtaget.

Vi ses i tre veckor. På dagarna badar vi i havet, dricker kaffe och pratar lättsamt. Du visar mig musik som du skrivit och frågar vad jag vill göra när jag gått ut skolan. Vi pratar om sommarjobb, om mat, om ställen vi vill åka till, har varit på och om människor man glömt bort. På kvällarna ligger vi i din säng och hånglar tills klockan blir sent. Tills håret blir rufsigt och halsen pulserande och hundra grader varm. Ibland har vi en film i bakgrunden, men mest som ursäkt. Vid kyldiskarna på coop lutar du dig över och viskar saker i mitt öra som kittlas. Ibland kan det hända att du tar min hand när vi går bredvid varandra, men bara för nån minut. När jag inte är med dig smsar du och frågar vad jag gör, när jag kommer tillbaks. Och när jag är med dig letar du dig långt in bland bh band och revben och gör mig varm med en blick.

Jag vet inte vad du heter i mellannamn eller vart du bodde som liten, men du har ögon som får vem som helst mållös. Jag minns inte vad dina föräldrar jobbar med eller vilken låt du sa var din favorit. Men när du kysser mig kan jag ändå bara tänka på dina mjuka läppar.
Jag gråter mindre för varje dag som går, får tankar om annat, böjer ögonfransarna och luktar gott. Uppslukas av dina sms, din varma nacke och de brännande ögonen. Långsamt tar du mig längre ifrån honom.

Men idag är det sista gången du ligger bredvid mig i min säng med läpparna mot mitt öra. Mina byxor ligger slängda på den ljusblå fåtöljen med dina längst ner. I rosa sängkläder kysser du mig alldeles lagom försiktigt och mjukt och dina beniga, solbrända axlar är som finast när man klär av dig. När du ligger med armarna runt om mig blundar jag och låtsas att vi är kära, att allting är som vanligt. Inte för att jag egentligen känner så för dig, men just då blir jag kär och trygg och inget annat behövs.

Efter tre veckor är du borta, doften av dig i mina rosa sängkläder försvann lika snabbt. I en parallell värld skulle vi kunna hålla händer, sitta vid middagsbord och pussa på nästippar men det kommer aldrig till att bli av och det är helt okej. För i den här världen blir det aldrig vi. Du var inte menad för att kallas för min utan för att kyssa i väntan på mildare synapser. Och ibland kan det vara precis vad man behöver, lite hjälp på vägen av någon med brännande ögon.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *