Och ibland kan det vara precis vad man behöver, lite hjälp på vägen av någon med brännande ögon.

Vi träffas på en promenad. Du har en randig t shirt på dig och glugg mellan framtänderna, står i korsningen vid ica och väntar på mig. Vi har aldrig träffats själva förut men jag är inte ihop med honom längre och du frågade. Du är äldre än jag men inte gammal, jag vet vem du är men jag känner dig inte.

Efter en månad av dansgolv och öl har jag slutat att tänka efter. Innan dess letade jag inte desperat efter verklighetsflykt men nu har jag slutat bry mig om vad bedövningen är. Nu vet jag inte längre vad jag känner, vad som är in eller ut eller om jag ens har något inuti kvar överhuvudtaget.

Vi ses i tre veckor. På dagarna badar vi i havet, dricker kaffe och pratar om allt, det vill säga ingenting. Om ställen vi vill åka till, har varit på och om människor man glömt bort. Du visar mig musik som du skrivit och vi åker till havet, äter vindruvor och badar på ensamma stränder. På kvällarna ligger vi bredvid i din säng tills klockan blir sent. Tills halsen blir pulserande och hundra grader varm. Vid kyldiskarna på coop lutar du dig över och viskar saker i mitt öra som kittlas. Och ibland kan det hända att du tar min hand när vi går bredvid varandra på gatorna, men det är bara för nån minut.

När jag inte är med dig smsar du och frågar vad jag gör, när jag kommer tillbaks. Och när jag är med dig letar du dig enda in till revbenen och gör mig varm med en blick.

Jag vet inte vad du heter i mellannamn eller vart du bodde som liten, men du har ögon mörkare än natten. Jag minns inte vad dina föräldrar jobbar med eller vilken låt du sa var din favorit. Men när jag är med dig kan jag ändå bara tänka på dina mjuka läppar. Jag gråter mindre för varje dag som går, får tankar om annat, böjer ögonfransarna och luktar gott. Långsamt tar du mig längre ifrån honom.

Idag är det sista gången du ligger bredvid mig i min säng med läpparna mot mitt öra. Min tröja ligger slängd på den ljusblå fåtöljen med din längst ner. Du kysser mig alldeles försiktigt och mjukt och dina beniga, solbrända axlar är som finast när man klär av dig. När du ligger med armarna runt om mig blundar jag och låtsas att allting är som vanligt. För just då är det inget annat som behövs.

Efter tre veckor är du borta, doften av dig i mina rosa sängkläder försvann lika snabbt. I en parallell värld skulle vi kunna hålla händer, sitta vid middagsbord och pussa på nästippar men det kommer aldrig till att bli av och det är helt okej. För i den här världen blir det aldrig vi. Du var inte menad för att kallas för min utan för att kyssa i väntan på mildare synapser. Och ibland kan det vara precis vad man behöver, lite hjälp på vägen av någon med brännande ögon.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *