4 VECKOR SAMMANFATTAT I EN ALLDELES FÖR LÅNG TEXT.

På ett sätt känns det befriande att jag har klarat mig utan dig i en hel månad. Nästan overkligt. Men här står jag och jag har klarat mig. Och det känns faktiskt lättare än jag först trodde att det skulle göra. Även om jag verkligen inte är där än. Men det här får lov att att tid. Jag har bestämt mig för att varje fas får ta den tid den behöver, ut med det bara och sen in i nästa.

Den första tiden så kändes som om jag skulle dö, jag trodde på riktigt att det skulle bli så. Och jag förstår att det kan låta orimligt att man skulle dö på grund av att ens kille har gjort slut. Men för mig handlar det om så mycket mer än bara det. För mig handlar det om att jag under en väldigt lång tid har varit trasig, mått dåligt, varit ensam, känt mig bottenlös. För mig blev du det enda som bedövade ångesten. Du blev ett uppehåll från allt som rev i bröstet. Och just för att jag aldrig haft någon trygghet så blev du min trygghet och mitt hem.
Jag väntade på dig hela dagarna, grät när du gick till skolan. Var orolig varje torsdag och ibland flera dagar innan för att jag visste att du hade träning på torsdagar och att jag då skulle få sova ensam. Jag kunde vakna gråtandes eller gråta när vi skulle sova, men du fanns iallafall där och höll om och pussade och tröstade. När du var med mig så klarade jag av det mesta, det gjorde inte lika ont då, för du var där.
Även om jag förstod att det absolut inte var hälsosamt att gråta när du gick till skolan eller när du inte kunde spendera tid med mig så kunde jag inte hjälpa det just då. Jag kunde inte hjälpa att jag la över det ansvaret på dig även fast det aldrig var meningen att det skulle bli ditt. Jag behövde dig så oerhört och tillslut blev min tillvaro beroende av din.
Du gjorde det bättre i stunden men när du gick och jag tvingades att vara ensam så kom allt det som jag ignorerat ikapp. Så nu, när du lämnade mig för gott och jag visste att du aldrig nånsin skulle komma tillbaks förstod jag inte hur jag skulle klara det själv. Just därför blev det som det blev för mig. Eftersom för mig handlade det inte bara om att min kille gjort slut. För mig handlade om att jag förlorat mitt hem, min enda trygghet. Den enda personen som nånsin kunnat trösta mig kan inte längre trösta mig igenom detta.
Vetskapen om att du inte var ledsen, att du inte höll på att gå mitt av. Utan att du tvärtom kände dig lättad utan mig gjorde det inte lättare. Och allt som du frigjort dig ifrån lämnades jag kvar med. Och lite till. Därför blev det så annorlunda för oss när det tog slut. Men det är mycket som man inser då det är försent.

Du har varit den personen som alltid har tröstat mig och funnits där för mig oavsett vad. Och nu när jag befinner mig i världens kris och jag behöver dig som mest så kan du inte trösta mig. Det var väldigt svårt för mig att inse. Att istället ringa och mötas utav en vägg gjorde fruktansvärt ont. Jag förstod verkligen inte hur du inte kunde ha lite mer tålamod med mig efter allt det som vi haft.

Såhär, det är klart att värre saker har hänt mig. Men samtidigt så får man inte underskatta sina känslor. För detta hände mig och det kändes förfärligt och det var på riktigt, för att jag kände det. Även om värre saker har hänt så kommer alltid värre saker att ha hänt. Men det betyder inte att det inte är på riktigt. Jag kommer aldrig till att underskatta en känsla, finns den så finns den och då är det på riktigt punkt.

vecka ett.
Första natten när jag skulle sova utan dig förstod jag inte att det var sant, nu ska jag aldrig mer få sova tillsammans med dig. Det gjorde verkligen fysiskt ont i kroppen. Det tryckte så hårt i bröstkorgen att det kändes som om jag skulle förintas. En smärta som jag aldrig upplevt innan.
Jag ringde dig och grät, bad dig om att snälla komma över en stund, om att bara hålla om mig en liten stund. Du var den enda som kunde få det att sluta göra ont. Sa att jag skulle dö utan dig, för precis så kändes det också. Det paradoxala i att du nyss varit här hos mig, att du nyss kommit över när jag ringt, att du nyss hållit om mig när vi ska sova, att du nyss varit min.

Under det första dygnet kunde jag knappt prata, grät, kunde inte äta och kräktes upp allt som jag försökte peta i mig. Hade ont i kroppen, var trött och ville bara att allt skulle bli bra. Eller det behövde inte ens bli bra, bara det kändes lite bättre, bara det inte kändes som om jag skulle gå mitt av.

Efter det första dygnet fick jag åka hem till mamma och stannade där ett tag. Jag kunde inte göra så värst mycket eftersom jag befann mig i en sån overklig smärta. Jag kunde inte ens känna mig hungrig, det gjorde för ont för det. Jag hade ingen att prata med och ingen ville förstå. Det andra som kändes som ett svek var att de som känner en som allra bäst inte kan förstå. De som vet allt om mig kan inte ens förmå sig själva att tänka tre steg framåt. Nej, Tuva är inte galen, Tuvas reaktion är rimlig med tanke på hur hon har haft det.

Min mamma försökte med allt men jag ville ingenting. Jag låg bara i min säng på nedgråtna örngott och allt jag ville var att du skulle ligga bredvid mig. Och just då, tror jag att jag skulle göra vadsomhelstihelavärlden för att du bara skulle ligga bredvid mig. Jag var så jävla desperat. Du hade inte ens behövt säga ett enda ord. Bara. du. låg. bredvid. mig.
Varje natt drömde jag att jag dog, blev jagad, knivhuggen. Varje natt drömde jag om dig, att vi var tillsammans. Och varje morgon när jag vaknade så var vi inte det.

Efter nån dag fick jag träffa min psykolog. Men jag kunde inte säga ett ord. Hulkade och använde upp tre paket näsdukar. Blev erbjuden lugnande medicin men tackade nej. Vad ska lugnande medicin hjälpa för. Spela roll om jag inte får luft, jag vill ändå inte andas. Medicin kan inte laga nåt som redan är ruttet.

I slutet av veckan gick jag upp från sängen, tog en väldigt långsam promenad på grund av min brist på energi men jag tog iallafall en promenad. Började äta så smått, men endast jordgubbar. Såg en film men kände absolut ingenting. Och jag grät så mycket att det inte var någon idé att ens försöka ha linser.

Alla sa till mig att det kommer till att ta tid, men det kommer till att bli bättre. Och jag kunde inte se hur det skulle bli bättre. Hur kan ingen förstå att det kanske inte kommer till att bli bättre. Kanske så blir det aldrig bättre för mig, hur kan ni bara veta det.

vecka två.
Jag åkte tillbaks till Malmö. Träffade min mentor på ett möte och hon frågade hur jag mådde eftersom jag såg så ledsen ut. Tog på mig solglasögon för att dölja röda ögon, tur att det är sommar. Fast kanske kunde inte ens solglasögon dölja det, tror att man just då kunde se ifrån månen hur dränerad jag var. Även om jag inte var lika instabil som i den första veckan gjorde det fortfarande orimligt ont på insidan.

Träffade mina kompisar som var avvaktande och nervösa runt mig. Att de inte pratade med mig, eller ens frågade hur jag mådde. Det värsta som finns är när man känner sig ensam i sällskap med andra, som dessutom är ens bästa vänner. För att känna sig ensam i sitt egna sällskap är en sak, men att känna sig ensam i sällskap med sina bästa vänner är en helt annan. De visste att jag mådde otroligt dåligt men jag lyckades låtsats att jag var okej, och de lyckades låtsats att de gick på det.

Jag gick på skolavslutning i aulan, det skulle bli sommarlov alla var glada. Förutom jag, jag kunde inte ens andas. Vi hade pratat om sommaren du och jag. Vi skulle sova i tält, bada, åka till Österlen, ligga i parker. Men så blir det inte nu. Jag såg dig stå där i aulan i raden längst bak i en skjorta som jag sett så många gånger förut. Nu bara stod du där och jag fick inte längre vara med. Det kändes nästan overkligt att jag inte kunde gå fram till dig, att du inte skulle pussa mig på kinden och be mig vänta på dig efter skolan. För bara en stund sen, alldeles nyss faktiskt, var du min kille. Nu stod du bara där och allt som tidigare har varit självklart var nu förbjudet.

Sju dagar efter att du gjort slut med mig pratade vi i telefon. 45 minuter tog samtalet och sedan dess har vi inte pratat alls. Jag grät och grät och förklarade och ursäktade men du ville inte förstå.
Varje gång det blir jobbigt för dig så stänger du av. Du blir kall och kort och obrydd. Jag vet det, eftersom jag vet hur du fungerar. Men att du nu hade det sättet även mot mig kändes nästan förnedrande. Jag har redan sett allt. Jag bryr mig inte om någon fasad så du behöver inte hålla en uppe. Inte för mig.

Jobbade fyra dagar i sträck på jobbet som jag haft i tre år. Ändå lyckades jag inte göra alla de uppgifter som egentligen sitter på rutin. Jag tänkte att nej, jag klarar det nog inte, jag tror att jag dör här och nu. Frukosten få de väl själva servera, jag måste åka ambulans hörs.

Jag förstod varför du gjorde slut med mig, att det var det bästa för båda. Men det jag inte förstod var varför du var tvungen att stänga av mig på det viset, göra så som du gjorde. Det handlade inte om att jag ville att du skulle ta tillbaks mig. Jag önskade bara att du inte var så jäkla hård mot mig. Om du bara kunde väntat i mer än ett dygn med att stänga av mig. Om vi bara kunde prata en liten stund då och då i början. Ringde ibland och frågade hur jag hade det, sa det kommer till att bli bra.

Så många gånger jag önskat att jag kunde få träffa dig en stund. Du hade inte behövt säga någonting, jag önskade bara att du kunde vara bredvid mig. Efter allt det som vi haft, med respekt för oss kunde du väl gett mig det. Du kunde väl gett mig lite tid. En vecka. Jaja skaffa tinder samma sekund, ta bort mig från dina medier, gilla alla tjejers bilder på instagram ligg med vem du vill. Vråla så att hela världen hör att du villl gå vidare. Som om det inte känns.

Satt en kväll vid matbordet med en tallrik pasta framför mig och klarade det inte. Försökte ta en tugga men skrek rakt ut. Skrek och det tog inte slut. Allt kändes så jävla omöjligt.

Tillslut bestämde jag mig för att sluta samla på oss. För att inte längre kämpa för att komma ihåg oss. Jag ville aldrig att våra minnen skulle blekna, allt det fina som vi en gång haft, det fick bara inte blekna. Men så insåg jag också att jag inte kan lägga energi på det nåt mer. Jag kan inte hålla kvar i minnesbilder som tillhör det förflutna. Så jag bestämde mig för att släppa allt. Raderade sms och bilder, slängde necessären. Behöver inte längre kämpa för ett minnas sättet du sover på, hur du alltid kallade mig för din lilla älskling eller hur du pussade mig på näsan minst tio gånger om dagen. Bestämde mig för att fortsätta kolla på serien som vi såg tillsammans och för att fortfarande ha på mig pyjamasbyxorna även om jag köpt likadana till dig bara så att vi skulle matcha. Det var så himla befriande.

Det som vi har haft kan ändå ingen ta ifrån oss. Det kommer alltid till att finnas kvar och det är bara mellan dig och mig. Jag kommer aldrig till att glömma när vi sågs för första gången och du låtsades sträcka dig efter ett vattenglas för att kyssa mig. Första gången jag var hemma hos dig och du lovade att jag fick baka sockerkaka i ditt kök närsomhelst från och med nu. När vi låg i min säng i spextröjor och jag frågade dig om du ville bli min kille. När du ringde mig två gånger på nyår eftersom du var i London, en timme tillbaks i tiden, och du ville inviga det nya året med mig båda klockslagen. När vi låg i min säng och jag utbrast ”jag älskar den här filmen!” och du, utan eftertanke, svarade ”jag älskar dig” och jag trodde att jag skulle explodera. Alla de morgnar i december då vi såg på julkalendern i sängen och delade på chokladbiten. Hur du kunde kolla på mig även om det var en söndag kl9 och säga ”wow, alltså wow” för att du tyckte att jag var världens finaste.
Jag kommer aldrig glömma oss. Men jag kan inte längre kämpa för att komma ihåg allt. Känslan får blekna. Det som vi har upplevt kommer jag ändå alltid till att bära med mig nånstans. Även om det blir till någonting annat.

vecka tre.
Det var svårt att inse att ingenting kommer till att bli som förut. Nu ska jag skapa mig någonting annat, någonting nytt och det är utan dig. Att inse det och att acceptera att det är så det är kändes till en början omöjligt. För man orkar inte skapa sig någonting nytt egentligen, men man är tvungen. Ett breakup är inte bara en relation mellan två personer som avslutas. Det är också en början på någonting nytt, med sig själv. Alla rutiner, allt som varit självklart tidigare har upphört och nu skapar man sig något annat. Det är väl därför som det känns omöjligt i början men det är också därför som man tar sig igenom det. För att nya saker kommer till en och en dag så har man glömt bort det gamla. Livet är så, och så måste det också vara. Som en krukväxt nästan, plantera om, byta jord, vattnas och växa. Det är en nödvändighet.

Minns tydligt en kväll när jag hade varit ute och druckit öl med en kompis, promenerade hem genom parken. La mig ensam i min säng, skulle sova och för första gången kunde jag andas och jag kände mig hoppfull inför framtiden. Även om det bara var för en liten stund så kändes det lättare just då. Och jag tror att det är viktigt att ta vara på vartenda liten stund där man känner sig hoppfull, även om det bara varar en kväll.

Träffade min psykolog och hon sa att jag såg ut till att må bättre, det gjorde jag också. Även om det emellanåt kändes som om allting rasade igen. Jag började att uppskatta saker på ett annat sätt än förut. Lyssnade på ny musik, gick promenader, kände hur det luktade sommar. Försökte verkligen att ägna mig åt saker som jag vet att jag mår bra utav. Och inte bara i stunden utan långsiktigt också. För tuva, du har lovat dig själv, inte vara destruktiv nu, du vet hur det blir då. Denna gången ska inte bli som alla de andra, nu måste det bli bättre på riktigt.

Hade abstinens över en varm kropp som sov nära och luktade kille. Dagarna är okej, och kvällarna funkar också för jag håller mig sysselsatt. Men på morgnarna vaknar jag ensam och det behöver inte ens vara du, det behöver bara vara någon. Märta Tikkanen: tänk om det finska ordspråket gäller för mig: den som vill ha två, förlorar båda.

Efter att bara ätit jordgubbar i cirka två veckor började jag äta igen. Falafel, gröt och nudlar på pink head noodle bar. Åt och åt, som om jag åt ikapp två veckor.
Märkte även att andra saker som varit svåra förut inte känns lika svåra längre. Satt i en baddräkt på stranden med veck på magen men det kändes inte ens. Kanske så inser man när man lämnas ensam med bara sig själv att man måste vara sin egna bästa vän. Och att det då bara är onödigt att låta sina egna skitgrejer dra ner en.

Det blev midsommar och jag drack mig alldeles för full. Det här med att inte vara destruktiv gick sådär. Men små steg i taget. Står hela ens tillvaro konstant på spel är det inte så konstigt att man tänker i impulser. Bara nåt bedövar lite i stunden.

I slutet av veckan gick jag på dejt med en kille som ville ha mitt nummer på klubben. Han var tjugoett, snygg, smart med långa ben och stora läppar. Han sa att jag var söt och knasig och vi drack öl och milkshake, promenerade runt halva stan. Han höll mig i handen och letade sig in under min jacka. Vi hånglade i varje gatukorsning och i busskurer och det kändes inte ens fel. Det är befriande att träffa nya killar. Man får helt enkelt nya perspektiv på saker och ting och inser att det finns nya planer där ute för en. Och hej och hå vad många söta killar det finns.

vecka fyra.
Man inser att det inte längre handlar om att man vill vara med just den personen, utan att det handlar om att man behöver någon som är den personen för en. Det är klart att jag är ledsen över att det tog slut mellan oss. För jag har trots allt varit kär, älskat honom innerligt. Han kommer alltid till att vara speciell för mig. Men för oss var det redan över sedan ett tag tillbaks. Även om vi fortsatte att låtsats ett tag till. Inte för att vi ville utan för att vi bara inte kunde låta bli.
Primärt handlar det inte om just honom. Jag behöver bara någon som behöver mig. Någon som cyklar genom halva stan hem till mig, köper med sig falafel, pressar sina nakna axlar mot mina, ser en film, somnar på bröstkorgen. En som uppskattar allt det som är speciellt med just mig.
Saknaden över att inte ha den speciella personen blev så tydlig när du inte längre ringde. När jag gick på en ny dejt med en ny kille och insåg hur svårt det är att hitta en sådan person. För söta killar att hångla med i gatukorsningar finns det gott om. Men någon speciell, som ser en och som varar i längden är desto sällsyntare.

Förra sommaren kladdade jag ner tiotusen sidor för att mitt hjärta var trasigt. Nu när jag kollar tillbaks på det så kan jag inte förstå hur jag kunde känna så starkt. För att nu är jag inte längre i det. Egentligen är det helt fantastiskt och en gåva att man kan ha sådana känslor. Varför man är så oerhört ledsen handlar också om att man en gång har varit så lycklig och kär. Och att känna så starkt och att släppa in någon så nära att den personen har kraften att kunna förstöra en är bland det bästa jag gjort. Någonting jag aldrig kommer till att ångra eller sluta att jaga. Därför är allt det som kommer som en följd värt det, för att tiden innan är det finaste vi har. Att tillsammans med någon känna sig så lycklig, trygg, stolt och speciell är vad livet handlar om. Så in i skiten igen bara. Jag har varit kär förut och därför kommer jag till att bli det igen.

Allting känns lättare nu. Inser att man inte mår bra utav att försöka hålla ihop någonting som redan är trasigt. Och att släppa det gör att man känner sig mycket friare tillslut. Kan även uppskatta saker mer och mer på ett annat sätt. Om man är med någon som inte uppskattar allt hos en, så slutar man så smått att själv göra det också. Nuförtiden kan jag behöva kolla upp i taket i tio minuter efter att jag sett en film för att jag berörs så mycket. Sätta på musik som gör mig dansant, dansa runt och vattna blommor och inte ens tänka efter. Ensam köpa en glass när det är fint väder. Gå runt och le utan anledning, hälsa på främlingar. Är nästan tacksam över att du gjorde slut med mig, för att jag inte hade förmåga att göra det själv men det var precis vad jag behövde.
Känner mig full av liv!!!

Önskar mig bara en sak: att du inte är så hård mot mig. En dag kommer det väl inte kännas, men just nu känns det. Önskar att vi kunde ses över en kaffe, en bulle, en öl, några ord. Inte med något motiv, utan nån fasad, prestigelöst. För att det fortfarande bara är du och jag. Det kanske bara är jag som har svårt för förändringar, men det är märkligt att vara någon så nära och sedan inte prata alls. Jag tror aldrig att jag kommer till att förstå varför det behöver vara så.
Du är inte längre det första jag tänker på när jag vaknar, eller det sista jag tänker på innan jag ska sova. Men det kommer dagar då jag inte får luft eftersom det ligger två ton på bröstkorgen.
Jag vet att jag har varit betydelsefull för dig. Men ibland känns det som om jag har gett hela mig själv till någon som knappt uppskattat det. Det gör ont.

Men jag kan nu säga att jag mår bättre och att jag känner mig oerhört stark som har tagit mig hit alldeles ensam. Jag har klarat det helt själv och även om det kanske låter krämigt så är jag inte samma person som jag var innan. För nu vet jag att jag klarar det. Att nån annans liv kan man inte leva, man måste leva sitt eget. Även om man kan ha det fantastiskt i en relation emellanåt så finns det ingen garanti på att det ska vara för evigt. Att vara så beroende av en annan människa att det känns som om man ska dö utan den, är otroligt skrämmande.

Jag skäms inte heller för att jag har varit så öppen och ärlig och ledsen som jag har varit. Att visa sig sårad och ledsen är otroligt blottande. Men det är också fint och modigt. Att bli älskad är stort, men bara att älska kan vara större.
Även om jag inte är där än, att jag känner mig helt trygg i min ensamhet så är jag påväg. Bara man är medveten om det och försöker och vill så får det fortfarande riva i bröstet emellanåt. Då får det lov att ta lite tid. Man är medveten om det och man försöker. Det är allt man kan göra för att vara påväg.
Men trots att det bara har gått en månad så känns det faktiskt lättare. Snart så kommer jag till att vakna upp och inse att jag har lyckats ta mig dit. Inte imorgon, och säkert inte om ett halvår heller. Kanske är en total jävla nedmontering vad som krävs, men då är det det jag får ta. Jag är påväg och allt blir bättre en dag. Det är jag säker på.

Och jag är inte längre ensam, jag har mig själv.

NÄR DET TAR SLUT.

dagboksanteckning:

Idag är det söndag men det skulle kunna vara vilken dag som helst: en måndag, tisdag, onsdag eller fredag. Men det blev en söndag.

Jag har väntat på att du ska göra slut på oss i en vecka men den senaste veckan har jag låtit bli att känna efter. Druckit öl med kompisar, pratat i stora ord om äventyr, gått på festival, låtit nån 22årig kille få mitt nummer, köpt tre par nya kjolar och sovit med lampan tänd, lagat pasta med lite för mycket parmesan, gått på bio. Sagt till alla att jag mår bra. Jag har lyssnat på musik och podcasts allt för att slippa tystnaden. Och inte lyssnat när det har kommit på en sorglig låt utan bara bytt till nästa. Bort bara jag vill inte känna hur det trycker bakom revbenen. Låtsats som om jag känner mig trygg, att allt är ljust. Men det är också då det briserar och faller samman tills man inte vet vad man har kvar.

Idag är det söndag och du har bestämt dig för att göra slut på oss. Du vill inte längre vara min.
Du sitter mitt emot mig och jag gråter utan att du ens sagt ett ord. För jag vet precis, jag har känt det så länge. Jag sätter mig i ditt knä försöker låtsats som om allting är som vanligt. Jag frågar dig hur du har haft det, om du har klippt dig, om du har sprungit mycket men du svarar bara:
-Tuva, du vet väl varför jag är här?
Och jag svarar:
-Ja, du ska göra slut med mig idag.
Och då gråter du men säger ingenting. Säger inte förlåt, att du ångrar dig, du säger inte att vi kommer till att lösa det, det blir bra. Du säger inte att du älskar mig att du vill vara min. Du säger ingenting alls.

För bara två veckor sedan så låg jag på ditt bröst på en filt i en park och du sa att du älskade mig. För bara två veckor sedan satt jag i ditt knä och åt scones som du lagat till oss. För bara två veckor sedan var vi på bio och du släppte inte min hand på två timmar fastän den blev varm. För bara två veckor sedan kunde vi inte se klart en enda film för vi ville bara pussas istället. För bara två veckor sedan skolkade vi ifrån skolan för att inte göra någonting alls, bara vara med varandra. För bara två veckor sedan lovade du mig att jag alltid kommer vara din tjej. Du lovade. Och nu spelar det inte längre någon roll.

Och jag ber dig snälla lämna mig inte jag kommer inte till att klara det jag kan inte fylla detta jävla tomrum på egen hand. Detta är inte någonting som du kan ta bort bara så. Och jag lägger mitt huvud i dina händer och ber dig snälla snälla men det går inte längre. Du vill inte längre. Och varje handling är så jävla förtvivlad.
Men så går du och jag lämnas kvar som en liten hög på marken.
Helt plötsligt utan ett hem, utan någon som håller om mig mellan söndagskvällar och måndagsmorgnar när ensamheten kryper utanpå skinnet, när jag inte längre någonting vill. Utan någon som viskar att det kommer till att ordna sig. För du har dött. Jag har gett dig allt jag har och nu finns du inte här för mig längre. Den enda som sett alla sidor men som stannat kvar ändå. Jag har lärt mig allt om en person som över en sekund har blivit till obetydlig information. Information som helt plötsligt ska raderas och bytas ut, som inte betyder någonting längre.

För jag kommer aldrig mer få somna i dina tshirts, äta frukost i ditt knä, du kommer aldrig mer hålla mig i handen på stan, aldrig mer pussa mig över ansiktet, jag kommer aldrig mer få berätta för dig hur min dag har varit, du kommer aldrig mer bära upp mig ifrån sängen när jag inte orkar gå upp och du kommer aldrig mer skicka sms att du saknar mig. Det är så mycket som aldrig blev, så mycket som vi ännu inte fått göra och som nu aldrig kommer till att bli av.

Jag ringer dig och ber dig att hålla om mig en sista gång du måste hålla om mig en sista gång. Och du svarar:
-Jag kan inte göra det längre Tuva.
Och det blir tyst. Och allt som tidigare har betytt någonting spelar inte längre någon roll. Det blir till ingenting, precis som du och jag.

MINA SENASTE INKÖP.

Tänkte dela med mig av mina senaste inköp eftersom jag är väldigt nöjd:)
Samlat på mig en del fina saker till lägenheten, till våren, blommor, böcker och lite annat. Så häng på om du vill se mer!
I förra veckan var jag och kompisarna på Jeu De Paume i Paris! Vi såg bland annat en utställning av fotografen Luigi Ghirri. Väldigt fina bilder så var ju typ tvungen att köpa denna postern med hem! Älskar fotokonst från 70-talet, känslan, färgerna aaaallt. Tyckte blev fint på väggen.
Länge letat efter en palettbladsblomma som är sådär extra fin. Affärerna tycks ha slutat sälja dem vilket jag anser märkligt. Men tillslut hittade jag denna fina som fått plats i mitt köksfönster. Tänker att den ska få många bebisar.
Solisar och droppformade örhängen från &other stories. Känns vårligt även om vädret inte gör det riktigt än(:
Tre nya böcker!
Älskar att köpa böcker vilket har resulterat i att jag har så många på lager men ändå härligt.
Denna köpte jag på Shakespeare and Company i Paris! Verkade lite rolig samtidigt som den verkade fin och relaterbar.
Även denna klassikern från Shakespeare & Co.
Sista boken köpte jag på en second hand i Malmö för 8:-. Kändes lite dyrt men fick gå. Mikael Niemi skriver kul och detta är hans debutroman som jag ännu inte läst.
Det var allt jag hade att visa för denna gång. Nöjd&glad blev fint här hemma med nya tavlan tycker jag!
Jag och mina två tår nere i vänsterhörnet säger tack&godnatt<3

RAMEN.

Nu ska vi snacka ramen. En favvogrej.
Ramen är en japansk nudelsoppa som huvudsakligen består av en buljong, nudlar och olika tillbehör som man då kan variera.
Äter ramen jämt numera. Amen<3

Ramen är väldigt lätt att laga! Det är bara buljongen som ska koka länge, annars går det snabbt. Det är även lätt att variera soppan beroende på vilka ingredienser man har hemma eller är sugen på. Himla bra grej

Ingredienser:
(till två pers)

I buljongen:
1 liter vatten
3 cm ingefära ungefär
chili (jag brukar ta 1/3 av en liten/medelstor chili kanske)
1 stor vitlöksklyfta
3 shiitakesvampar
1 msk grönsaksfond / 1 buljongtärning
1 msk ljus sojasås
1 tsk sesamolja

(Tips: buljongen vill du ha smakrik och med så mycket umami-smak som möjligt. Därför kokar jag den med svamp tex, men jag vet att man även kan använda misopasta för att få mycket umamismak.)

Tillbehören:
Tillbehören i soppan kan man variera beroende på vad man gillar och vad man har hemma. Jag brukar iallafall ha fyra tillbehör och alltid tofu. Men variera gärna konsistens på tillbehören, lite krispigt, mjukt osv blir trevligt.

kan rekommendera att ha i:
shiitakesvamp
grönkål (kål överhuvudtaget)
morötter som är hyvlade
böngroddar
sojabönor
sockerärtor

att toppa med:
koriander/ thaibasilika
salladslök
semsamfrön (!)
en del gillar även att ha ägg men det gör inte jag

Ramennudlar behöver du också ha. Nudlarna vill du ska vara “fasta”. Men i butiken står det ramen på nudlarna så det är svårt att ta fel

Och tofu! Brukar köpa “färdig” som jag bara steker + kryddar
Gör nu såhär:

Börja med att koka buljongen. För den vill du ska koka länge för mycket smak. Helst en timme, minst 20 minuter.

1. Skiva vitlök, ingefära, chili, svamp tunt
2. Häll ner allt i en kastrull och koka på svag värme
3. Salt + peppar
4. Sila av och pressa ut vätska ur grönsakerna för där sitter smaaak

5. Hacka/dela/skiva/strimla de tillbehör du valt att ha i soppan
6. Tillred de tillbehör som ska tillredas, tex stek tofun, svampen och grönkålen i olja + krydda

7. När allt annat är klart så koka nudlarna i buljongen, bara nån minut

8. Fördela buljongen i två skålar och lägg nudlarna i mitten
9. Lägg i de andra tillbehören
10. Klipp över koriander/ thaibasilika, hackad salladslök, sesamfrön, eventuellt lime
Blanda om lite och ät med pinnar och sked medan det är varmt!
<3

SAKER SOM ÄR FINA.

Ett inlägg med lite fina saker:)

Tänk i vår/sommar med ett par sneakers och en jeansjacka vill ha. Finns här här o här.
Vill måla alla mina väggar rosa atm. Hur fint med rosa?!
Hairclips är ju så inne att det typ är ute? Tyckte att denna var fin iaf och om jag hade haft långt hår hade jag velat ha den.
Hittade en liknande på glitter när jag letade runt.
You And Me
Í Nýju Húsi
Har mer eller mindre blivit rottingbesatt också:) lämpligt att bli besatt av någonting som inte är billigt va. Vill jättesupergärna ha en sänggavel i rotting. Väntar på en från ovan (eller i julklapp om ca 8 månader).
Ljusgult! En ny besatthet. Så vårligt och fint till brunt och grått. Köpte denna t-shirten från monki. Finns här.
Ljusgul jacka från weekday<3
Kolla så fina bilder jag hittade på Pinterest. Vill bo här.

Trevlig fredag bästa dagen<3 Puss

SÖTPOTATISSOPPA MED INEGÄRA, LIME OCH KORIANDER.

Tänkte dela med mig av ett recept på en soppa som jag åt ikväll till kvällsmat. God och snäll i smaken. Och lätt att laga dessutom!
Egentligen borde jag plugga inför mitt spanska prov som jag har imorgon men istället sitter jag här och skriver ett recept. För att så är det ibland. Typ alltid.
Men enjoy
Följde inte riktigt något recept utan brukar höfta en del med mått och ingredienser och så, ofta känner man ju av. Men ska försöka återge!
Och just ja, receptet gäller max till två pers.

Ingredienser:
1 sötpotatis
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
olivolja
1 grönsaksbuljong
ca 5 dl vatten
1 burk kokosmjölk (400ml)
lite riven ingefära
lite chiliflakes
1 lime

Till servering hade jag:
koriander
salladslök
bröd
(hade små tortillabröd hemma som jag stekte på, gott att ha till)

(Kan även rekommendera att rosta lite pumpakärnor tex och strössla på alltid gott. Eller varför inte en klick yoghurt, crème fraîche eller liknande? Hade inte hemma men hade varit prima till.)
Okej! Fem steg innan soppan står redo
Börja med att göra såhär:

1. Skala potatisen och hacka i bitar som jag gjort ovan
även löken
Fräs löken i olja en stund utan att den får färg, ska bara bli mjuk o glansig
Tillsätt sötpotatis och fräs en minut till
fräs fräs fräs

2. Tillsätt:
buljongtärning
vatten
kokosmjölk
Låt koka upp på svag värme!
Ca 15 minuter eller tills det börjar mjukna

3. Mixa! Jag gillar släta soppor denna ska vara slät

4. Tillsätt:
ingefära mmm varför snåla?
limeskal och juice
chiliflakes
salt o peppar (ofc?)

5. Servera!!!
med koriander och lite toppings såklart.

Superlättsupergottsuperfint ja allt som är bra
sooopppa<3
Ät omedelbums!
Trevlig kväll:)

TANKAR I VOKALER.

A: Allting är ingenting eftersom allting blir ingenting tillslut. En dag kommer jag inte längre existera och det är lätt att jag därför känner meningslöshet med mycket och funderar över varför man ens ska göra nåt överhuvudtaget. Hur kan man tänka på någonting annat än att vi ska dö?! Tänker på att jag ska dö varje sekund ungefär. Vilket inte alltid gör tillvaron lätt för mig eller andra för den delen. Är inte troende men borde man tala med en präst är frågan?

E: Ett äppeltips är honey crunch för den är så krispig mmm.

I: Idag tror jag att jag ska träna för att dämpa ångesten lite. Kan hjälpa.

O: Onsdag idag, en positiv sak är att jag slutar skolan tidigare än vanligt och att jag förmodligen ska äta pasta till middag. För att jag kan och vill och för att pasta är det bästa som finns.

U: Utanför fönsterna är det numera lite ljusare vilket gör det lite enklare att gå upp.

Å: Å typ sist men inte minst så har jag ju blivit med blogg. Typ 10år försent och utan eftertanke. Men tänker att jag skriver lite vad jag vill när jag vill. Känner mig relativt nöjd:)

Ä: Är det bara jag eller är Benjamin Ingrosso bra? Allt som ger en Justin-Timberlake-vibbar och är så rytmiskt måste ju vara bra?

Ö: Önskar mig själv och er en trevlig onsdag
tänk på att det är fredag om typ en dag
puss

23/3 19.

Det spelar ingen roll vart jag åker. Det spelar ingen roll om jag går omkring på andra gator, om jag har på mig en ny sommarklänning eller dricker en kaffe på ett torg i Spanien. Jag tänkte att det skulle bli skönt att få komma bort ett tag. Men det spelar ingen roll var-jag-åker-var-jag-går-vad-jag-gör för jag kan ändå inte fly ifrån mig själv. Det är fortfarande samma jävla ångest. Trycket över bröstet, tårar som rinner vad jag än gör och behovet av att fly bort bort. Åka någon annanstans, göra någonting annat, bli någon annan. Komma bort. Jag vill springa så långt jag bara kan. Men vart jag än kommer så är det samma känslor och samma panik. Jag kan inte undfly det. Ångesten är konstant. Vart jag än är så är jag ensam, vem jag än är med så är jag ensam. Och ångesten, denna jävla ångest finns alltid där.

SISTA DAGARNA I PALMA.

De sista dagarna av resan har jag och pappa spenderat i Palma. Palma är väl fint på sina ställen men gillar Sóller mer. Lite för stort och turistigt i Palma för min smak. Men fiin utsikt ifrån vårt första hotell:)
Jag tog ett bad och läste. Gillar boken än så länge! Det är ett fint språk och redan från de första sidorna släpps man in i ett nytt universum som jag gillar att befinna mig i. Det är en sådan bok som man fastar i och när man kollar på klockan har det gått en timme, men känts som en kvart.
Vatten i städer är fint, som kanalen hemma i Malmö. Skämt åt sido. Palma påminner lite om Barcelona, iaf den gamla delen. Gillade den gamla delen och santa catalina mest.
Har sett fina gamla fasader. Tänk va om man hade haft ett sånt fönster i sitt sovrum.
Skrev vykort i solen innan idag för att det kan man väl göra om man är på resa. Tycker att man borde skicka mer post. Tråkigt att folk inte skickar brev längre, ska göra mitt bästa för att bidra till att hålla det vid liv<3

FORTSÄTTNINGEN SOM FÖLJER – KVÄLLEN I BILDER.

Efter lunchen som bestod av en supergod soppa åt jag ost eftersom ost är bland det finaste vi har. Det regnade lite så jag satt inne och läste en stund.
Det växer citrusfrukter prick överallt. Gillar starkt.
Vi fotade även middagsdukningen.
Jag är snart i en tidning nära dig;)
Till middag fick vi bland annat dumplings som ju är så försvinnande gott.
Fina!
Trevlig middag en trevlig dag.
Hoppas att ni i Sverige också harebra;)
Puss.